Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • augusti 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  

    Tes IV – en katekes

    IV. Ekonomi är inte allt, livskvaliteten är lika viktig

    ”Allt är inte materiellt, allt kan inte mätas i pengar och mängder. Vi måste också bry oss mer om varandra, och vidga familjebegreppet. Här har Europa en del att lära av fattigare länders kulturer. Och satsa på hälsa och välmående, inte bara på prylar.”

    Och vad ska nu detta betyda? Välfärd, välmående och livskvalitet kan inte alltid kvantifieras. Lika viktig som den materiella levnadsstandarden är den immateriella: välmåendet, välbefinnandet, både den fysiska och den mentala hälsan.

    Minst lika viktigt som att ge prylar är att ge tjänster, själv eller via mellanhänder.

    EU ska ju vara en plats där man lär sig av varandras ”best practices”, bästa praxis, bästa sätt att förverkliga goda avsikter. Förenklat sagt har vi i Nordeuropa överlåtit åt samhället att sköta våra barn å ena sidan och våra äldre å den andra, medan man i både Sydeuropa och Östeuropa alltjämt tar mer ansvar själv, i familjen, släkten eller byagemenskapen.

    I Sydeuropa bottnar det delvis i ett slags katolskt välgörenhetstänkande, medan det särskilt för Östeuropas del också bottnar i omständigheter dikterade av den krassa ekonomiska verkligheten.

    Samtidigt som Syd och Öst säkert eftersträvar en nordeuropeisk praxis med dagvård som erbjuds alla barn, och äldrevård på institutioner då sådan behövs, har vi i Nord anledning att fundera över om vi inte bör ta lite modell av de andra.

    Visst kunde vi ha mer välgörenhets- och frivilligarbete för att komplettera samhällets service, och visst kunde vi ta ett större ansvar för barnen genom att vidga också pappaledigheterna och visst är det en vacker tanke att då det finns praktiska möjligheter ta mer hand om våra äldre föräldrar och släktingar.

    I det gamla bondesamhället bodde ofta tre eller fler generationer på samma gård. Till det finns ingen återvändo i dagens urbana samhälle, men element ur det gamla kunde tas till heders igen.