Main menu:

Blogg

  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • februari 2018
    M T O T F L S
    « Jan    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    262728  

    Topelius – mer än en sagofarbror

    Zacharias Topelius (1818-1898) är för de flesta av oss sagofarbrorn, därför att vår första kontakt med honom knöts genom sagor och barnvisor som Sov du lilla videung och Lasse, Lasse liten.  Senare har vi lärt oss att han var – och är – så mycket mer än så.

    Följande kontakt som barn kanske var genom Sylvias julvisa – under julen ganska lyckad Jaffa-reklam i tv – och bland hans psalmer den fina Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, tonsatt av självaste Sibelius. Åtminstone pojkar läste förr i världen kanske sedan Fältskärns berättelser – Topelius pappa var ju läkare och i 1808-09 års krig fältskär, alltså sanitär.

    Jag återkommer till författarskapet. men först: vilken mångsidig renässansmänniska, ja nästan ett universalgeni, var inte Topelius!

    Han skulle först bli läkare, som sin pappa, och hann börja studera kemi, fysik, latin, biologi men också humanistiska ämnen. Han slog om, och redan vid 23 års ålder, 1841, blev han journalist: redaktör för Helsingfors Tidningar som hade grundats 1829 – en av föregångarna till Hufvudstadsbladet, som grundades 1864 och alltså fyller 150 år i år. I tidningen publicerade han följetonger, bl.a. just Fältskärs berättelser, men också sociala reportage ända från Kajanaland! Han blev en opinionsbildare av rang.

    Parallellt med tidningsjobbet fortsatte han att studera och avlade licentiat- och doktorsexamina i historia. Professor i historia vid Helsingfors universitet blev han 1863, vid 45 års ålder. Och rektor 1875 för sina tre sista år vid universitet. Han pensionerade sig alltså redan vid 60 års ålder.  Jag återkommer till orsakerna.

    Han var alltså poet, mångsidig författare med allt från barnvisor och romaner till psalmer och opera (Kung Karls jakt, med Pacius som kompositör), journalist, akademiker, professor, universitetsrektor!

    Men så hade också hans farfarsfar Kristoffer bortrövad till Ryssland spelat piano för självaste ryske tsaren, hans farfar Mikael hade målat interiörer i över 40 kyrkor och hans far Zacharias d.ä. hade samlat finska dikter vid Vita havet, som en föregångare till Lönnroths Kalevala. Konstnärligt begåvade anfäder, alltså.

    Han kan kanske inte riktigt jämföras med klassikern bland renässansmänniskor, Leonardo da Vinci, som var både målare och uppfinnare: från Nattvarden och Mona Lisa över anatomiska studier till skisser till cykel, bil, kanon, stridsvagn, fallskärm, helikopter, flygplan…  I slutet av 1400-talet och början av 1500-talet, alltså.

    Har Topelius någon motsvarighet i vår tid? I Svenskfinland? Kanske Tove Jansson, som var en mångsidig författare med allt från tecknade serier och barnböcker till vuxenlitteratur, och dessutom var bildkonstnär. Närmast kommer kanske Jan-Magnus Jansson: professor, politiker, chefredaktör, universitetskansler – och poet! Och varför inte Jörn Donner: filmregissör och -administratör, författare, politiker – i flera olika partier, dessutom. Eller Gustav Björkstrand: präst, folkhögskolerektor, professor, minister, riksdagsledamot (i den ordningsföljden), rektor för Åbo Akademi – och efter pensioneringen därifrån ännu biskop för Borgå stift! Eller Claes Andersson: psykiater, författare, poet, politiker, pianist…

    Eftersom jag inte är litteraturvetare, och som historiker knappt kommit igång med mitt projekt, SFP:s historia från 1970, väljer jag att göra några icke enbart seriösa ytdykningar, snarare än djupdykningar i Topelius.

    Jag börjar ändå med en seriös iakttagelse: Så purfinlandssvensk som Topelius enligt vår uppfattning var, är det viktigt att minnas att släkten ursprungligen hette Toppinen och kom från Limingo söder om Uleåborg. Hans släkt gjorde alltså förutom en ”klassresa” också en språkresa. Det var en förfader på 1600-talet som blev köpman i Uleåborg och latiniserade namnet till Toppelius, med två p. Först fadern, Zacharias d.ä. lämnade bort det ena p-et.

    Topelius växte ju upp på Kuddnäs i Nykarleby i helsvensk miljö. Finska lärde sig ”Sakari” (som finnarna säger) först i den svenska Trivialskolan i Uleåborg, den skola där också Runeberg och Snellman hade gått. Senare hade han också en finskspråkig förälskelse, som antas ha stimulerat honom i fennomansk riktning.

    Alla de här faktorerna, och säkert fler därtill, bidrog till att Topelius både som journalist och författare kom att vurma också för det finska Finland. Han kände faktiskt ett visst agg mot Sverige och säkert hade hans lätt fennomanska drag i Snellmans fotspår också en helt förståelig social dimension. Tyvärr kom hans engagemang att ge näring åt de verkliga fennomanerna, också om han själv nog höll fast vid att Finland hade två språk. Och tyvärr ledde det till en utfrysning från rektorsstolen vid det då ännu så svenska universitetet, alltså vid bara 60 års ålder. Men han fick i alla fall en statsrådstitel som tack.

    På en punkt vill jag direkt polemisera mot Topelius uppfattning. Han sällade sig i det Finland under tsarväldet han levde i till dem som ansåg att Finlands historia som nation hade börjat först 1809.  En motsvarande uppfattning marknadsfördes i vissa kretsar då 200-årsfestligheterna hölls för några år sedan. Som om Finland också som folk och nation inte skulle ha sina rötter i gemenskapen med Sverige, som gav oss vår kultur, vår religion, vår lag, vår demokrati, vår ekonomiska bas, ett av våra nationalspråk!

    Det är länge sedan jag läste Topelius Boken om vårt land, men det är klart att den som ett slags dåtida geografibok och samhällslära kom att sätta sin prägel på flera generationer.

    Om Topelius hade en lätt fennomansk ådra, hade han tydligen också en feministisk sådan. Han var nämligen länge sekreterare för Svenska fruntimmersföreningen!  Och så var han en stor natur- och djurvän, vilket också återspeglades i föreningsengagemang. Hans djupa religiositet tog sig uttryck i flitig psalmdiktning. En mångfasetterad personlighet var han!

    Till slut lite lättare stoff: Topelius blev långt efter sin död ett av de första offren för evighetsdebatten om föreställande statyer eller mer modernistiska. Resultatet blev som känt både och: Ville Vallgrens föreställande staty av Topelius omgiven av barn utanför gamla Broban, nu Designmuseet, och Gunnar Finnes mer moderna, men ändå figurativa Saga och sanning med de två kvinnofigurerna i Esplanadparken. En salomonisk lösning!

    Alla vet att Topelius bodde sina tjugo sista år på Björkudden i Sibbo, men har ni kommit att tänka på att detta Björkudden i Östersundom numera ligger i Helsingfors? Den åldrande Topelius gjordes alltså postumt till fortsatt Hesakunde – det är den enda förmildrande omständigheten då sydvästra Sibbo inkorporerades med Helsingfors!

    En annan aktuell fråga som någon ställde: skulle inte Topelius ha förordat Guggenheim-museet? Tja, det får vi förstås aldrig veta, men han var konstintresserad, bl.a. Konstnärsgillets förste ordförande i ett kvartssekel. Så kanske?

    Han hade också rest och sett konst ute i Europa, inte bara i Sverige, Reval och S:t Petersburg utan också på resor till Danmark, Tyskland, Schweiz, Frankrike, Belgien, England och ända ner till Italien, vilket inte var så vanligt på den tiden. Så kanske han också hade varit en ivrig anhängare och tillskyndare av EU!

    Texten baserar sig på ett festtal vid en välbesökt Topeliusfest på Tölö bibliotek 11.1.2014. Talet avslutades med lite uppläsning av Topelius texter ur psalmen Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, ur Sylvias julvisa och ur dikterna En sommardag i Kangasala och Vintergatan.