Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • juli 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  

    Toppkandidaterna är galjonsfigurer

    SFP:s kandidater i vårens EU-val var lördagen den 1 februari med då vårt europeiska, liberaldemokratiska parti ALDE i Bryssel nominerade sina kandidater för topposter i unionen. Det blev en duo: Belgiens förre premiärminister Guy Verhofstadt är vår kandidat för kommissionsordförandeposten, och Finlands kommissionär Olli Rehn vår man för andra höga poster.

    Ska vi låta oss nedslås då min tidigare Hbl-kollega Bjarne Nitovuori i sin Idag-kolumn(HBL 4.2) avfärdade de europeiska partiernas toppnomineringar med att det ändå är regeringarna som avgör? Nej, det behöver vi inte.

    Nitovuori har i och för sig helt rätt i att det är de nationella regeringarna som i praktiken förhandlar och avgör fördelningen av topposterna och också kandidaterna för dessa poster. Med ett undantag, dock: Europaparlamentet väljer nog sin talman själv, låt vara att postens partifärg sannolikt kommer att ingå i ett paket som regeringarna enas om.

    Men sedan ska, såsom Nitovuori själv konstaterar, parlamentet också godkänna kommissionsordföranden och medlemmarna i kommissionen, alltså kommissionärerna. Han nämner ett exempel på kandidater som har ratats av parlamentet och en gång har parlamentet fällt hela kommissionen.

    Nomineringen av toppkandidater ska ses i ett lite vidare perspektiv. Arrangemanget var ett slags kompromiss då somliga har drivit tanken på övernationella val av parlament, medan andra håller fast vid de nationella valen. Valen förblir nationella, men kompletteras som en symbolgärning med att de europeiska partigrupperingarna ställer upp kandidater som gör kampanj även i andra länder än sitt eget. De är alltså närmast politiska galjonsfigurer i valkampanjen. Förhoppningsvis ordnas det också någon valdebatt på unionsnivå där dessa kandidater kan mäta sig med varandra.

    Om vi ser strängt realistiskt på just ALDE-kandidaternas chanser är det mycket möjligt att Verhofstadt inte lyckas bli kommissionsordförande då posten går till något av de två största partierna, de konservativa eller socialisterna. Om man inte hamnar i en återvändsgränd, och låter posten gå till det tredje största partiet.

    Däremot har Olli Rehn större chans att göra sig gällande för någon annan toppost – låt vara med reservation för att Finlands nuvarande regering kan föreslå en samlingspartistisk kandidat för kommissionen. Finländaren kan alltså ha större realistiska chanser än belgaren. Talmansposten är också en möjlighet.

    Bjarne Nitovuori resonerar också kring relationen mellan de olika EU-institutionerna. Förvaltningen är ju komplicerad, med en kommission som visserligen har ensamrätt till att avge lagförslag och suveränt kan bestämma även i vissa större ärenden men som inte är parlamentariskt sammansatt, ett ministerråd och ett toppmöte (Europeiska rådet) som nog kan göra politiska överenskommelser men inte har initiativrätt i lagstiftningsfrågor, och ett parlament som visserligen har fått sin makt utökad i de senaste grundfördragen men som ändå inte har samma suveräna ställning som ett nationellt parlament. Plus en lång rad andra institutioner, med EU-domstolen och Europeiska Centralbanken i spetsen.

    Varför är EU:s förvaltning så komplicerad? Jo, helt enkelt därför att unionen inte är en federation, utan en blandning av övernationellt organ och ett samarbete mellan suveräna stater. Och så vill vi väl att det ska förbli.

    (Först publicerad som debattartikel i HBL 11.2.2014)