Main menu:

Blogg

  • september 2019
  • augusti 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • oktober 2019
    M T O T F L S
    « sep    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  

    Två modersmål var rätta ordet

    HBL:s chefredaktör Susanna Landor träffade mitt i prick med sin krönika den 18 september, rubricerad ”Använd båda dina modersmål, Helsingfors, och framgång ska följa!”. Särskilt träffande var termen ”två modersmål”, för det är just det som skiljer finskan och svenskan från de cirka 140 andra språk som talas i vår huvudstad.

    Ända till så sent som på 1890-talet var majoritetsspråket svenska, grundad som staden var mitt i den nyländska svenskbygden. Om staden kunde anses ha tre modersmål, vore det tredje i så fall ryska som talats här sedan Finland kom under ryskt styre 1809 och Helsingfors blev huvudstad 1812. Finskan och svenskan är dock republikens två nationalspråk, och utgör därmed en kategori för sig.

    Också rent matematiskt försvarar svenskan sina positioner jämfört med senare tillkomna språk. Helsingfors har landets klart största svenska befolkning, närmare 37 000, och den har faktiskt ökat på sistone. Den svenska befolkningens andel är – som det anstår huvudstaden – nästan exakt den samma som i landet som helhet, knappt sex procent. Enligt även färska prognoser kommer andelen att förbli stabil, eftersom det är de ”tredjespråkigas” andel som växer, inte de finskspråkigas.

    Enligt vår kända finlandssvenska sociolog Erik Allardt är det just den starka närvaron i huvudstaden som skiljer Finlands svenska minoritet från de flesta andra språkminoriteterna i Europa, och förklarar vår starkare position. De flesta bor nämligen i sina länders ”periferier”, ofta vid gränsen till det grannland där deras språk är huvudspråk.

    Finlands svenskar bor i centrum, där de politiska och ekonomiska besluten fattas. Och även om antalet och andelen av dem som talar olika utländska språk i Helsingfors, drygt 100 000 respektive cirka 16 procent, redan vida överstiger de svenskspråkigas antal och andel, talar ju dessa kommuninvånare inte ”utrikiska” utan långt över hundra olika språk.

    Även den största enskilda gruppen, de ryskspråkiga, uppgår bara till cirka 18 500, alltså hälften av de svenskspråkigas antal. De två följande språken, estniska och somaliska, talas av cirka 11 000 helsingforsare.

    Engelska som modersmål talar bara cirka 6 700 människor i Helsingfors. Men det är klart att engelskan är vår tids nästan globala lingua franca, och därför har erövrat en stark position bland de utländska språken. Men långt ifrån alla invandrare förstår och talar engelska.

    Hur står det då till med Helsingfors tvåspråkighet? I praktiken inte så bra, för svenskans del. Chefredaktör Landor nämner några exempel på hur svenskan har försvunnit ur gatubilden, börjande med stadens egen officiella information. Jag kunde bidra med många fler.

    Ett särskilt problem – symboliskt, men i högsta grad fatalt – är att staden bytt ut sin traditionella vapenlogo med det kända båtmotivet mot en ”modern” version med stadens namn inom en ram som till nöds ska påminna om ett traditionellt kommunvapen. Logon finns i tre versioner: en finsk, en svensk och en tvåspråkig.

    De enspråkiga ska användas i stadens ”information”, den finska i finska sammanhang och den svenska i svenska. Vilket tyvärr inte hindrat ”misstag” som att den finska förekommit t.o.m. i annonsering i HBL…

    Den tvåspråkiga ska användas då informationen ges på de båda officiella, inhemska språken. Det har tyvärr inte heller alltid fungerat. Sedan kommer det verkliga problemet.

    Den enspråkiga Helsinki-logon ska enligt direktiv från stadskansliet användas vid ”marknadsföring” så att budskapet kantänka ska vara så enkelt som möjligt. Men var går gränsen mellan ”information” och ”marknadsföring”? Någon acceptabel förklaring till att vi inte konsekvent kunde använda den tvåspråkiga logon har inte getts. Det gör bland annat vår grannstad Esbo!

    Susanna Landor anser att förfarandet är märkligt, ”med tanke på att uppdraget från Helsingfors tvåspråkighetskommitté har varit att uttryckligen använda den tvåspråkiga loggan”. Här överskattar hon tyvärr denna kommittés status och mandat.

    Som ordförande i kommittén skulle jag så gärna se att vi kunde ge ”uppdrag” till den övriga stadsförvaltningen, men vi är ett rådgivande organ med rätt att ta initiativ och avge rapporter. (Andra organ med samma status är handikapp-, ungdoms- och äldreråden, jämställdhets- och namnkommittéerna, polisdelegationen och ett dussintal andra…)

    Vi har gått igenom stadens service, sektor för sektor, och i våras gav vi en mellanrapport till stadsstyrelsen med rekommendationer. Återkommer vid tillfälle till den. Dessutom har vi tagit ett separat initiativ i logofrågan.

    I väntan på behandling av dessa återupptar vi snart vårt arbete, sedan vårt mandat förnyats för de återstående två åren av denna valperiod. Vi kämpar vidare. I kommittén sitter företrädare för de sex största partierna i Helsingfors: Saml, De gröna, SDP, VF, SFP och Sannfi. Vi har hittills varit helt eniga i våra beslut, nu återstår att se vilket gehör vi får.

    (Först publicerad som debattartikel i HBL 29.9.2019)