Main menu:

Blogg

  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • juli 2019
    M T O T F L S
    « jun    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  

    Tvåspråkigheten en regional fråga

    Alltmedan rikspolitiken börjar komma upp i varv inför riksdagsvalet knegar vi kommunalpolitiker vidare i vår vardagslunk. I förra veckan var jag med om en ny öppning, då Tvåspråkighetskommittén i Helsingfors, nämnden Svenska rum i Esbo, Svenska kommittén i Vanda och företrädare för Grankulla samlades till ett första gemensamt möte.

    Kommittéerna i Helsingfors och Vanda, som är de närmast jämförbara organen, hade träffats en gång tidigare, men nu ville vi vidga perspektivet till hela huvudstadsregionen. Det finns så mycket som förenar. Svenskan är ju ett minoritetsspråk i samtliga fyra städer, låt vara en mycket stark sådan i den minsta av dem, Grankulla.

    Lite sifferexercis som repetition: Helsingfors har den klart största svenska befolkningen i regionen (och av alla kommuner i landet), cirka 36.000 men den procentuella andelen är bara cirka 5,7 procent – såsom det tillkommer en huvudstad på nivå med landet som helhet.

    Esbo kommer god tvåa, också i hela landet, med drygt 20.000 svenskspråkiga, vilket är 7,5 procent. Vandas knappt 5.700 är bara 2,6 procent, medan Grankullas 3.300 är hela 34,4 procent.

    Språkligt sett befinner sig Grankulla förstås i en kategori för sig, och naturligt nog behöver staden inget särskilt organ för att värna om sin tvåspråkighet. Förutom den lagstadgade förvaltningen för utbildning och småbarnspedagogik, förstås.

    Esbo har en intressant och unik lösning, då det organ som kallas Svenska rum har status av nämnd. Den är inte bara ett organ för skola och dagvård, utan också för svensk kultur- och ungdomsverksamhet. Tyvärr hade ingen medlem av nämnden möjlighet att närvara på vårt möte, utan bara en tjänsteinnehavare, så vi fick denna första gång ingen chans att höra hur modellen fungerar.

    Kommittéerna i både Vanda och Helsingfors har som namnet antyder en lägre status. I Vanda har kommittén funnits länge, är ett av femtontalet motsvarande organ tillsatta av stadsstyrelsen och har till uppgift att ta ställning till frågor av betydelse för den svenska befolkningen.

    Helsingfors har haft en tvåspråkighetskommitté sedan den förra mandatperioden, så den jag nu leder är nummer två i ordningen. Den första föregicks av en förberedande tjänstemannagrupp.

    Idén med ett gemensamt möte för dessa organ var som jag ser det tudelad, även om vi inte hann särskilt långt nu, utan måste fortsätta.

    För det första kan och bör vi utbyta och lära oss av varandras erfarenheter, det som med ett modeord kallas ”best practices”. Ett exempel kunde vara det vi i Helsingfors har gått in för: att tre av stadens hälsostationer har ålagts att trygga svensk service.

    Det är förstås en tveeggad modell. I den bästa av världar borde naturligtvis alla hälsostationer på en tvåspråkig ort – i Helsingfors ett tjugotal – kunna betjäna på bägge nationalspråken. Men nu lever vi tyvärr inte i denna bästa av världar, utan har sökt en pragmatisk lösning. Var och en kan nu välja mellan sin närmaste hälsostation och en lite längre bort, som betjänar också på svenska.

    Modellen vore inte alldeles lätt att tillämpa i Esbo eller Vanda, som geografiskt är ännu mer splittrade än Helsingfors, men vi får se.

    Ett annat exempel är Esbomodellen med ett organ på nämndnivå som har ansvar för även annan svensk verksamhet än skola och dagvård. Men vore den gångbar t.ex. i Helsingfors, där vi redan har ett svenskt organ med ansvar för allt ”från dagis till arbis”?

    Den andra uppgiften för gemensamma möten i regionen kunde vara att, just det, se på regionen som en helhet. Folk pendlar ju flitigt mellan våra kommuner, till utbildning, jobb eller fritidsaktiviteter i en grannstad. Det finns de som anser att det enda kloka vore att städerna skulle gå samman till en enda, men en stad med långt över en miljon invånare skulle å andra sidan bli svår att styra och få att fungera. Den borde i så fall lämpligen indelas i låt oss säga ett dussintal förvaltningsenheter – och det vore särskilt från svensk synpunkt sett troligen ingen ideallösning.

    I varje händelse gör huvudstadsregionens svenskar och deras politiska företrädare säkert klokt i att betrakta regionen som en helhet.

    På vissa sektorer är den redan det även formellt: vi har ju samkommunerna Helsingforsregionens trafik HRT för kollektivtrafiken där den svenska servicen är central, Helsingforsregionens miljö HRM för vatten- och avloppsförsörjningen där språket måhända är av snäppet mindre betydelse, och för ett större område Helsingfors och Nylands sjukhusdistrikt HNS/HUS för specialistsjukvården – där service även på svenska kan vara en fråga om liv eller död.

    Som tidigare medlem i HRT:s styrelse och nu i HUS styrelse vet jag att det inte alla gånger är lätt att ensam företräda den svenska språkgruppen och vinna gehör för dess behov. Vi kunde gärna kalla de svenska styrelsemedlemmarna i dessa samkommuner till ett framtida möte.

    Biblioteksväsendet i våra städer är redan integrerat, och man kan behändigt beställa böcker till sitt närbibliotek från vilket annat bibliotek som helst i regionen. Det skapar också en svensk ”kritisk massa”, med 65.000 konsumenter av svenska böcker. Men hur väl fungerar det?

    Sedan har vi ju många institutioner som betjänar hela regionen. De flesta i Helsingfors, såsom teatrarna, operan, musikhuset, stadion, de stora konstmuseerna o.s.v. Men en del finns också i de andra städerna, såsom vetenskapscentret Heureka i Vanda och naturcentret Haltia och kulturcentret WeeGee med konstmuseet EMMA i Esbo. Samtliga har nog sina webbsidor också på svenska, men hur fungerar servicen i övrigt?

    Se där en annan uppgift för våra kommande gemensamma träffar med de svenska organen i huvudstadsregionen. Vårt bilaterala möte för Helsingfors och Vanda hölls i Helsingfors, i förra veckan träffades vi i Vanda, så nästa gång kunde det väl vara Esbos eller Granis tur.

    (Först publicerad på Kommunförbundets webbsida kommuntorget.fi 18.2.2019)