Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • augusti 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  

    Ute och reser i Europa

    Fascinerad av kolumnistkollegan Jacob Södermans kolumn ”Ute och cyklar” 13.8, där han suveränt varvade en rapport från en cykeltur med aktuella samhälleliga iakttagelser, ber jag fräckt att få plagiera hans grepp.

    Vår familjs ”cykeltur” förde oss i sommar till Venedig. Och Wer eine Reise macht, hat was erzählen, som tysken säger. Jag ville låta barnbarnen uppleva den stad där gatorna är kanaler och alla bilar, även utryckningsfordonen, båtar.

    Innan det är för sent, alltså. Venedig för ju en evig kamp mot tiden. De pålar husen är byggda på sjunker i dyn, och vattenytan hotar stiga.

    Ja, den stiger ju redan ibland och både S:t Marcus-platsen och andra torg, trottoarer, affärer och bostäder brukar svämma över vintertid då vattenståndet i Adriatiska havet och särskilt lagunen är högt. Men tänk om världshavens yta stiger drastiskt och överlag, såsom klimatuppvärmningsforskare spår. Ja, då riskerar delar av Venedig att gå legendens Atlantis öde till mötes.

    Hellre vill man ju tro skeptikerna, som säger att det inte alls är så farligt, utan temperatur och vattenstånd stiger och sjunker i vissa naturliga cykler. Men borde vi inte för säkerhets skull ta uppvärmningsrisken på allvar, särskilt som en minskad energiförbrukning också ekonomiskt är förnuftig.

    Det finns förstås rationella gränser. Om man överskrider dem biter man lätt sig själv i svansen, både ekonomiskt och ekologiskt.

     

    Eftersom vi var sju i sällskapet lönade det sig att hyra en bostad i stället för att bo på hotell. Huset vi bodde i var byggt 1450, vilket gav perspektiv på saker och ting. Det hade alltså stått där i fyrtio år innan Columbus startade sin upptäcktsresa mot det han trodde var Indien. I samma hus hade stiftelsen Heritage Venice sitt kontor. Den bidrar till att bevara den hotade staden.

    Det får mig osökt att tänka på hur fint det är med frivilliga insatser vid sidan av de samhälleliga, skattefinansierade. Vi bör hålla hårt fast vid välfärdssamhällsbygget, och får inte bli beroende av välgörenhet. Men visst behövs frivilliga insatser som både komplement och väckarklocka.

    Ta bara Anne Berners & Co:s insamling för ett nytt barnsjukhus. Visst bör samhället stå för lejonparten, men bidrag är ytterst välkomna och fungerar dessutom som en effektiv metod för att hålla efter beslutsfattarna.

     

    För min del – som den enda operafrälsta i sällskapet – kulminerade semesterveckan i en kväll på den världsberömda, antika amfiteatern i närliggande Verona, med Verdis Nabucco. Den enda besvikelsen var att det blev bara ett da capo av världens vackraste musikstycke, de hebreiska trälarnas kör Va, pensiero – den Milanoborna spontant stämde upp då Verdis begravningståg drog fram längs gatorna.

    Där, kanske just i det ögonblicket då jag kände mig som en europé bland européer, fattade jag det beslut jag nu kan bekräfta: jo, jag ställer upp i Europaparlamentsvalet nästa år.

    I det parlamentet vore man ju en europé bland européer.

    (Först publicerad som I dag-kolumn i Hufvudstadsbladet 22.8.2013)