Main menu:

Blogg

  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • juli 2018
    M T O T F L S
    « Jun    
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  

    Valfrihet för alla i vården?

    Den omstridda vård- och landskapsreformen ska medföra något som knappast någon kan säga blankt nej till: valfrihet i vården. Det är ju ett positivt begrepp: vem vill inte ha rätten att fritt välja mellan offentlig vård och privat vård, till samma skattesubventionerade pris?

    Valfriheten marknadsförs som socialt rättvis: nu ska alla kunna välja på samma sätt som de som har råd redan har gjort. Också bland oss pensionärer finns det ju sådana som har så höga pensioner eller andra inkomster att de lika väl kan gå till en privat läkarstation. Eller så har de försäkringar som täcker kostnaden. Men de flesta av oss är nog hänvisade till den offentliga vården. Nu ska det bli slut på denna tudelning.

    Men det här är en nog en sanning med modifikationer. Det är inte trevligt att agera glädjedödare, så jag föredrar att kalla mig sanningssägare.

    Först har vi den regionala aspekten. I stora städer finns redan nu ett stort urval av privata hälso- och sjukvårdstjänster, inte bara läkarstationer utan också några mindre sjukhus. I lite mindre städer finns kanske en privat läkarstation eller ett par. På mindre orter, och inte minst på landsbygden, finns det oftast ingen alls.

    Det är klart att de stora privata hälso- och sjukvårdskedjorna kommer att försöka etablera sig på nya orter, men knappast kan landsbygden – för att inte tala om skärgården – räkna med sådana etableringar. Visst kan det vara lång väg också till den kommunala hälsocentralen, men ännu längre blir nog vägen till privat vård.

    Och då talar vi bara om bashälsovården. Då vi börjar tala om mer specialiserad sjukvård blir valfriheten än mer kringskuren – redan helt oberoende av regeringens hopande och roende. Som nytillträdd medlem i styrelsen för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, landets största, har jag hunnit lära mig en del om specialistsjukvårdens bredd och djup.

    Specialiseringarna är numera inte mindre än 50. Till exempel det som förr kallades kirurgi är numera inte mindre än elva självständiga specialistområden, medan den forna inre medicinen numera är åtta olika områden. Den som behöver hjärtkirurgi opereras inte av t.ex. en ortoped. Och den som har en infektionssjukdom sköts inte av en reumatolog.

    Bara HNS, med universitetscentralsjukhuset HUCS i spetsen, tillhandahåller jour med alla dessa 50 specialiteter. De fyra övriga universitetscentralsjukhusen (Åbo, Tammerfors, Kuopio och Uleåborg) har något mindre urval, centralsjukhusen (såsom Seinäjoki och, tillsvidare, Vasa) har ett klart mindre. Det säger sig självt att privata sjukhus inte i det avseendet kan tävla med den offentliga vården.

    I själva verket är 90 procent av den vård HNS erbjuder sådan som inte har motsvarigheter i den privata sektorn. Det handlar alltså inte bara om organtransplantationer eller andra ytterst avancerade specialiteter. De privata sjukvårdskedjorna kommer säkert att försöka utvidga sitt vårdurval, men kommer inte att bli fullvärdiga konkurrenter till den offentliga vården.

    I praktiken kommer valfriheten alltså att i första hand begränsa sig till bashälsovården – med nämnda geografiska inskränkningar. Den som behöver specialistvård kommer med stor sannolikhet att få ty sig till den offentliga sektorn – sedan den privata skummat grädden i form av enklare vård.

    Och så har vi språkaspekten. Om många svenskspråkiga för att få svensk service väljer den privata vården, minskar behovet av svensk service i den offentliga sektorn och då blir det allt svårare att erbjuda sådan åt dem som av olika skäl kanske inte har vad vi kunde kalla den sociala kapaciteten att utnyttja sin nya valfrihet.

    Låt oss alltså ta valfriheten med en nypa salt.

    (Först publicerad som kolumn i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid)