Main menu:

Blogg

  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • november 2018
    M T O T F L S
    « Okt    
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  

    Vårdreformen och ”landskapen”

    Allra först måste det fastslås att beredningsprocessen med vårdreformen och självstyrelseområdena – som nu lär ska kallas landskap – är under all kritik. Regeringens linjedragningar lämnar många frågor vidöppna: Vilka befogenheter ska de nya områdesförvaltningarna få, utöver vården? Hur ska finansieringen ordnas? Vilka blir kriterierna och villkoren för det fria valet mellan privata och offentliga vårdtjänster, och hur påverkar den reformen den offentliga vården? Vilka förblir kommunernas uppdrag?

    För Helsingfors del accentueras särskilt frågan vad som ska ske med alla fastigheter. Ska de överföras till vårdområdet utan ersättning? Vad händer med de fastigheter som inte ”duger”? Vi har redan t.ex. Lappvikens och Maria övergivna sjukhusområden vars fortsatta användning alltjämt är oklar. 

    Vårdreformen är den hårda kärnan i det pågående reformarbetet. HNS fungerar väl i specialistvården, och bör inte rubbas.  Hur förnuftigt är det däremot att koncentrera produktionen av bashälsovården och framför allt hela socialvården till detta HNS-område?

    Erfarenheterna av integreringen av hälso- och socialvården i vår egen stad visar att socialvården lätt hamnar i fötterna då hälsovården dominerar förvaltningen och strukturerna. Är det säkert att en regionförvaltning bättre än kommunen kunde sköta t.ex. äldrevården, rusmedelsvården eller barnskyddet?

    Vi behöver två självstyrelseområden i Nyland. Skillnaderna mellan huvudstadsregionen och de mer perifera delarna av Nyland är så stora och det sammanlagda befolkningsunderlaget så enormt att det är svårt att föreställa sig hur ett enda självstyrelseområde/landskap kunde fungera.

    Därför borde ett särskilt område bildas för metropolområdet, med Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla som kärna och eventuella grannkommuner som vill vara med. T.ex. Kyrkslätt, Sibbo och kommunerna längs stambanan bör ändå själva få välja till vilket område de vill höra.

    Termen ”landskap” vore förresten knappast den rätta för att beskriva metropolområdet, utan detta kunde t.ex. kallas just Metropolområdet eller Stor-Helsingfors.

    För hälsovårdens, och åtminstone specialistvårdens del bör HNS däremot bevaras som en enhet, som bör kunna kombineras med två områden för övriga funktioner. Antalet landskap och antalet vårdområden skulle ju ända inte sammanfalla i regeringens modell med 18 landskap, 15 vårdområden och 12 jourområden.

    Om Nyland delas upp i två områden är det också lättare att definiera de eventuella övriga uppgifter vid sidan av vården som kunde skötas av dessa.

    För metropolområdets del kunde det i princip vara naturligt att integrera nuvarande HRM och HRT, men det senare har redan ett större och expanderande verksamhetsområde. Det omfattar ändå inte hela Nyland, så det skulle heller inte passa in i modellen med ett enda nyländskt landskap.

    Räddningsväsendet är en integrerad del av Helsingfors egen verksamhet, och andra stadiets utbildning hör intimt samman med grundutbildningen och bör stanna hos kommunerna.

    Däremot kunde regionförvaltningen i huvudstadsregionen ges en roll i den övergripande samhällsplaneringen såsom markanvändningen med tonvikt på trafikinfrastukturen och bostadspolitiken.

    Demokratin måste fungera också i den nya förvaltningen. I första hand behöver vi ett folkvalt organ, men det är inte säkert att valdeltagandet skulle bli särskilt högt, så det kan hända att representanter valda av kommunerna, i proportion till kommunalvalets resultat, vore bättre.

    Finansieringen är alltså helt i det blå. Den sammanlagda skattebördan för invånarna får inte öka. Bäst vore att finansiera de regionala organens verksamhet över den progressiva statsbeskattningen och så att höjningen av den kompenseras av en i motsvarande grad sänkt kommunalskatt.

    Den svenska servicen måste tryggas på alla nivåer och borde övervakas av ett särskilt organ inom regionförvaltningen. I Helsingfors är särskilt socialvården ett problem på denna punkt, och måste i varje händelse åtgärdas.

    Vårdreformen bör garantera att svenskspråkiga personer med utvecklingsstörning också i fortsättningen får service på sitt eget språk, vilket kan tryggas bara genom att Kårkulla samkommuns verksamhet hålls intakt.  Kårkulla handhar i dag det nationella ansvaret och arbetet, en splittring av verksamheten på flera självstyrelseområden är oändamålsenlig och utgår inte från vårdreformens intentioner.

    (Gruppanförande i Helsingfors stadsfullmäktige 3.2.2016 om riktlinjerna för stadens utlåtande om sjävstyrelseområdena och vårdområdena)