Main menu:

Vem är jag?

 

Och varför är jag den jag är?

Barndomen

Jag föddes i Helsingfors den 17 december 1952, av helsingforsiska föräldrar. Farföräldrarna hade invandrat från Norrköping, farfar via Åbo, i början av det förra seklet. Morföräldrarna hade sina släktrötter i Kyrkslätt. Både far- och morföräldrarna bodde i Kottby. Då jag föddes bodde vi på Nylandsgatan i Rödbergen, i ett rum med delat kök.

Bild 1. Jag var inte den första björnen i min morfars liv. Till hans många yrken hörde det som björnskötare på Högholmen.
Bild 2. Mitt första besök hos fotografen, vid två års ålder.

 

Jag var bara två och ett halvt då pappa Nisse 1955 blev präst i Pernå, först som kaplan och sedan som kyrkoherde, fram till pensioneringen 1985. Mina syskon föddes där, Uffe 1956 och Stina 1959. Mamma Maj jobbade som hälsovårdare i kommunen.

Familjen Månsson julen 1959: mamma Maj med Stina (åtta månader) i famnen, sjuåriga jag, treåriga Uffe och pappa Nisse.

Ungdomspolitikern

Redan under skoltiden i Lovisa var jag aktiv i skolungdoms- och ungdomspolitiken: konventsordförande, styrelsemedlem i skolungdomsförbundet FSS och styrelsemedlem och vice ordförande för Svensk Ungdom, SFP:s ungdomsorganisation.

Uppdragen hade sitt pris: fem l i studentexamen 1971 fick sällskap av ett svagt b i långa matematiken, för det var svårare att förkovra sig i det ämnet i bussarna mellan Lovisa/Pernå och Helsingfors. Jag kom dock in utan inträdesprov till Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet.

Elevriksdag i Kotka 1973. Från vänster FSS-ordföranden, blivande läkaren Kristina Backlund och blivande tv-producenten Micce Franck.

Dagen efter studentdimissionen valdes jag till ordförande för FSS, vilket jag var till utgången av 1973. I SU:s centralstyrelse satt jag i hela åtta år, 1969–77, av vilka de två sista åren som förbundsordförande och i den egenskapen var jag medlem av SFP:s partistyrelse och arbetsutskott.

 

I kommunalvalet 1972 var jag för ung för att kunna ställa upp (man skulle ha fyllt 20), men både 1976 och 1980, då jag redan studerade eller jobbade i Helsingfors, blev jag invald i fullmäktige i Pernå med kommunens högsta röstetal. Det var nog till stor del pappas och mammas förtjänst. 

Svensk Ungdom presenterar sin valaffisch inför riksdagsvalet 1975: från vänster förbundsordföranden, informationssekreteraren Peter Stenlund (senare partisekreterare och ambassadör, nu statssekreterare på UM) och generalsekreteraren Jan Store (nyligen pensionerad från posten som Finlands EU-ambassadör i Bryssel). Bland ungdomarna på affischen märks för övrigt längst till vänster nuvarande chefen för Forums köpcenter Lars Eklundh och längst till höger nuvarande kommodoren Henrik Nystén.

 

 

 

 

 

Min valbroschyr inför riksdagsvalet 1979. Flickan på Svensk Ungdoms valaffisch hette Eva Biaudet, då 18 år.

 

I riksdagsval kandiderade jag i min ungdom två gånger, 1975 och 1979, i Nylands valkrets. Första gången fick jag närmare 1600 röster, andra gången närmare 2000. Jag har skojat om att det 1979 var lyckligt för både SFP och Finland att det gick som det gick, för den sista som blev invald med bara drygt 3600 röster hette Elisabeth Rehn. Om jag då hade besegrat henne hade vi kanske aldrig fått ett Lillan-fenomen … 

 

 

 

Svenska folkpartiets ledning uppvaktar president Urho Kekkonen på hans 75-årsdag 1975: från vänster (skymd) Henrik Westerlund, C-O Tallgren, SU-ordföranden, Kristian Gestrin och Pär Stenbäck. Kekkonen tog oss på säng genom att komma in genom bakdörren i salen, där SFP-arna stod, och hälsade först på oss.

 

Skämmas behöver jag heller inte för mitt resultat i elektorsvalet 1978, för Urho Kekkonen. Då rösträkningen framskred såg jag länge ut att bli vald, men på slutet passerades jag av en på den tiden liberal kandidat inom de dåvarande mittenpartiernas gemensamma valförbund i Nyland. Det var ingen skam att först på slutrakan ha blivit omsprungen av – Lasse Virén.

 

Studier och de första jobben

Vid sedan av de statsvetenskapliga studierna vid uni (politisk historia, ekonomisk och social historia, nationalekonomi, statslära, statistik) skrev jag också in mig i Hanken, för att läsa språk. Jag förkovrade min korta skoltyska, studerade ryska i två år och prövade på nybörjarfranska. Vid uni hade jag turen att ha lärare som Jan-Magnus Jansson, Keijo Korhonen, Sixten Korkman, Timo Relander, Kjell Peter Söderlund och Pentti Vartia – alla senare stora namn i samhället. Från Hanken minns jag särskilt min hängivna lärare i ryska, Dag Svedstedt.

Mittenförbundets broschyr inför studentkårsvalet vid Helsingfors universitet 1971. Bland kandidaterna märks nuvarande kansler för detta universitet, en professor, vetenskapscentret Heurekas tidigare direktör, Fazers tidigare chefsjurist och en hög UM-tjänsteman.

 

Naturligtvis kunde jag inte hålla mig borta från studentpolitiken, utan var engagerad för Mittenförbundet vid både uni och Hanken. Och vid Nylands Nation. Och så initierade och ledde jag hyresgästernas förening i sparbankernas då nybyggda studentbostäder på Hertig Johans väg i Forsby.

Efter SU-ordförandeskapet jobbade jag bland annat som SU:s t.f. förbundssekreterare en tid, och som sekreterare för SFP:s utbildnings- och, prästson som jag var, kyrkopolitiska delegation. Från den tiden minns jag med värme särskilt Elly Sigfrids. Skolfolket hade jag lärt känna redan som medlem i en del statskommittéer, såsom en som planerade lärarhögskolan i Vasa och gymnasiets läroplanskommission. Sekreterare i en tredje, läroverksrådskommittén, var den då unga tjänstemannan Pentti Arajärvi.

Skolrådskommittén överlämnar under ledning av dåvarande skolstyrelsens dåvarande generaldirektör Erkki Aho sitt betänkande till dåvarande undervisningsministern Paavo Väyrynen. Längt till höger dåvarande FSS-ordföranden.

 

1978 fick jag mitt första egentliga heltidsjobb, då jag vikarierade Peter Stenlund som SFP:s informationssekreterare och redaktör på SPT. Speciellt med 1978 var att det var året då SFP senast stod i opposition. Jag blev bokstavligen ögonvittne då SFP lämnade förhandlingarna om regeringsombildningen efter presidentvalet, och hörde i Villa Bjälbos tambur hur Kalevi Sorsa till SFP:s förhandlare sa ”Syödään nyt kuitenkin viimeinen ehtoollinen yhdessä” (låt oss nu ändå äta en sista kvällsvard tillsammans). Det var inte svårt att räkna ut vad som hade hänt.

Före militärtjänstgöringen vid Nylands Brigad ”på äldre dagar” 1981-82 hann jag jobba ett par år som Folktingets första språkskyddsombudsman, en klagomur som förde klagomål mot brister i språkservicen vidare. Det var jag som fick statsrådets växel att börja svara ”valtioneuvosto – statsrådet” och riksdagens att svara ”eduskunta – riksdagen”, för att nu nämna något konkret exempel jag minns. Sedan började mitt andra liv, som journalist.

Familjen

1981 gifte jag mig med Riitta, född Mäkinen 1952 i Högfors (Karkkila). Från sitt kortvariga första äktenskap hade hon två söner, Jani (f. 1974) och Aki (f.1976), och 1982 fick de en lillebror, Niklas. Han och Jani har vid det här laget försett oss med två plus två barnbarn, två pojkar och två flickor. Jag blev Faffa och Riitta blev Mummi före fyllda 50. Till familjen i vårt hus i Mosabacka i norra Helsingfors hörde i tio års tid vita boxern Rosa, som tyvärr lämnade oss den 19 april 2014.

Rosa och äldsta barnbarnet Leevi för några år sedan

Mamma Maj, som fyller 92 i december, har nyligen flyttat från sitt kära barndoms-Kottby till en egen lägenhet i Fokhälsans Seniorhus i Brunakärr. Hon skötte länge hemma pappa Nisse som anhörigvårdare, men han bodde sina sista år på demensavdelningen i seniorhuset i Brunakärr. Han dog hösten 2009, vid 87 års ålder.

Lillbrorsan, juristen Uffe är advokat, känd från en del uppmärksammade rättsprocesser och också från Min morgon i tv. Lillsyrran, diplomingenjören Stina har jobbat bland annat på Fazer och HK Ruokatalo, och är nu fabrikschef för Teknos färgfabrik i Sockenbacka.

Journalisten

Hbl var ingalunda den första tidning jag jobbade på. Som 14-åring hade jag en helt egen. Texten ger onekligen ett något lillgammalt intryck. En blivande ledarskribent i farten…

Hufvudstadsbladets dåvarande chefredaktör Jan-Magnus Jansson hade lärt känna mig både från uni och från partiet, och tyckte tydligen att den där ynglingen kunde uttrycka sig och kunde bli en bra opinionsskribent. Han anställde mig som ledarskribent. Jag skulle skriva ”ungdomfrågor” och, under chefredaktörens särskilda uppsikt, också politik. Då jag började, den 16 juni 1982, var Jansson på semester och det blev nog politik redan från första början. Jag var 29 år, och nästan tills jag fyllde 50 var jag den yngsta ledarskribenten på Hbl. Det blev 27 år på tidningen, fram till sommaren 2009.

Med i medeltal ett par hundra ledare per år bör det sammanlagt ha blivit väl över 5000. Plus kolumner, och så skrev jag i många år kommentarer till aktualitetsprogrammen i tv.

Det blev lite annat än bara ledare under 27 år på Hbl. Bland annat har jag fuskat som dagbokspoet. Här en replik till Jörn Donner i debatten om ”kustkanalen”. Den blev verklighet långt senare, och heter nu Yle Fem.

Aktivisten

Inte för att jag helt har hållit mig till min journalistläst. En gång organisationsaktiv, alltid organisationsaktiv. Under mina första år på Hbl satt jag kvar i Paasikivi-Samfundets styrelse (som leddes av Jansson). I mitten av åttiotalet var jag ordförande för uf-rörelsens takorganisation FSU. Jag var också den första ordföranden för Hem och skola i Staffansby lågstadieskola. Mitt senaste större förtroendeuppdrag var ordförandeskapet för Finlands svenska publicistförbund 2005–2008.

Några år på åttiotalet var jag medlem av Utrikesministeriets delegation för FN-ärenden, där jag lärde känna bland andra den då höga FN-tjänstemannen Martti Ahtisaari. Hösten 1986 var jag delegat, utsedd av Svenska folkpartiet, vid FN:s generalförsamling i New York, och återknöt kontakten till min gamla professor Keijo Korhonen som då råkade vara Finlands FN-ambassadör. Hela familjen vad med i New York i en månad. 

Min månadslånga resa i Tyskland hösten 1989, strax innan muren föll, inleddes med president Mauno Koivistos statsbesök hos president Richard von Weizsäcker. Jag tvingades hyra en smoking för galamiddagen på ett slott utanför Bonn.

Då jag hösten 1989 var i Berlin strax före murens fall blev jag uppringd av en kollega på Hbl som ville att jag skulle ställa upp som redaktionens huvudförtroendeman. Det gjorde jag, blev vald, och det blev på sätt och vis startskottet för mitt tredje liv, parallellt med ledarskribentens.

Europeiska uppdrag

Förtroendemannaskapet förde mig nämligen 1992 vidare till styrelsen för Finlands Journalistförbund, som vice ordförande med ansvar för förbundets internationella verksamhet. I ett par omgångar var jag också president för Nordiska Journalistförbundet.

De uppdragen förde i sin tur mig till medlemskapet i styrelsen för European Federation of Journalists från 1997, och posten som dess vice president 2001-2004. Under de sju åren var jag i medeltal i Bryssel en gång i månaden, på styrelsemöten, seminarier och konferenser av olika slag. Bryssel blev därmed den huvudstad näst Helsingfors jag vistats mest i.

Nordiska Journalistförbundets president excellerade genom att som enda fångst under en fisketur i en norsk fjord lyckas fånga ett torskhuvud – som någon annan just hade slängt i havet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Finlands representanter vid Internationella Journalistfederationens kongress, i spanska Santander: Leena Paukku, Tutta Runeberg, jag och Pekka Laine.

 

Här kan jag inte låta bli att berätta en liten – sann – historia. Då Italiens premiärminister Silvio Berlusconi för några år sedan hade den dåliga smaken att klandra vår finländska mat, råkade vår statsminister Matti Vanhanen hålla en presskonferens ett par dagar senare. Jag kunde inte låta bli att ställa frågan vad Vanhanen i gengäld tycker om italiensk mat. Svaret var så träffande att det med kännedom om Vanhanen kan ha varit oavsiktligt mitt i prick: jag tycker om italiensk mat, över huvud taget är jag en vän av enkel mat. Jag formligen hoppades att någon utländsk nyhetsbyrå hade varit på plats och rapporterat om repliken till Berlusconi: I like Italian, and other simple food. Jag delar förresten Vanhanens smak.

Att döma av texten på talarstolen hölls denna föreläsning om behovet av öppenhet i EU någonstans i Italien.

 

 

 

 

 

Av de franska, holländska och brittiska kollegernas miner att döma var det inget sprättande tal jag höll vid detta IFJ-möte i spanska Santander.

 

Men framför allt reste jag under åren i EFJ som en skottspole till alla hörn av Europa och predikade yttrande- och pressfrihetens och särskilt den nordiska offentlighetsprincipens evangelium: openness, transparency, access to information – kärt barn fick många namn. Den principen ville Finland och Sverige som nya medlemsländer införa också i EU, och det skedde i princip i Amsterdamfördraget, som trädde i kraft 1999. Före det var allt i EU hemligt, om det inte uttryckligen hade förklarats offentligt. Den nordiska offentlighetsprincipen säger att det bör vara tvärtom: allt är offentligt, som inte uttryckligen och på goda, motiverade grunder har förklarats konfidentiellt eller rentav hemligt.

Jag lobbade för offentlighetsprincipen också i EU-parlamentet, där jag deltog i flera hearingar i utskott och i seminarier av olika slag. En nära samarbetspartner var dåvarande EU-ombudsmannen Jacob Söderman, men också MEPar som Astrid Thors och Heidi Hautala.

Tydligen fick jag i EU-kretsar ett gott rykte, och började vidtalas som ”moderator” på seminarier och konferenser, särskilt sådana som har gällt Östersjösamarbetet. Jag har under de senaste åren lett sådana evenemang i bland annat Bryssel, Gdansk, Rostock, Åbo och Helsingfors. Det har gett en unik insyn i ett viktigt område för samarbete inom EU.

Och jo, jag har också varit med i de europeiska minoritetsspråkstidningarnas organisation Midas. Årsmötena har fört mig till minoriteter som den sorbiska i sydöstligaste Tyskland, de ungerska och tyska i Rumänien (där lärde jag känna Otto von Habsburg, det österrikisk-ungerska kejsardömets sista kronprins) och galicierna i Spanien. Den tyska minoriteten i italienska Alperna besökte jag i samband med en konferens i OSSE:s regi, den baskiska i Spanien under två konferensbesök i Bilbao och de danska och tyska i Tyskland respektive Danmark hade jag besökt som journalist redan i mitten av åttiotalet.

På tal om Danmark har jag i ett tiotal år föreläst om finländsk historia och politik vid de nordiska journalistkurserna i Århus. Jag satt också några år i styrelsen för Nordiska Journalistcentret.

Som journalist har jag också deltagit i många studieresor inte bara till Bryssel och Strasbourg utan också till nya EU-länder som Malta, Cypern och Rumänien, plus EU-grannländer som Ukraina. Sammanlagt har jag besökt alla 28 medlemsländer, och ett tjugotal länder utanför EU.

Den europeiska kontinentens västligaste punkt Cabo da Roca ligger utanför Lissabon. Här deltog jag som EFJ:s representant i ett ETUC-seminarium.

Nätverksbygge

Nytta  har jag av ett mycket omfattande nätverk av kontakter ”högt upp” och ”djupt ned” i samhället. FSS-, SU- och FSU-ordförandeskapen samt journalistrollen har fört mig till alla delar av Svenskfinland. De flesta påverkare i Svenskfinland känner mig, eller åtminstone till mig, och jag känner dem.

I ungdomspolitiken lärde jag nära känna en hel generation av mer eller mindre jämnåriga, blivande samhällshöjdare också på finskt håll: Matti Ahde, Esko Aho, Peter Fagernäs, Satu Hassi, Eero Heinäluoma, Esa Härmälä, Lauri Ihalainen, Anneli Jäätteenmäki, Ilkka Kanerva, Erkki Liikanen, Mikko Mäenpää, Jorma Ollila, Kimmo Sasi, Osmo Soininvaara, Matti Vanhanen, Anu Vehviläinen, Nalle Wahlroos, Ben Zyskowicz – för att nu plocka ut ett urval, från olika politiska läger.

Någon gång på 1970-talet ledde jag ordet vid någon träff mellan finländsk och sovjetisk ungdom. Till vänster dåvarande ungdomssekreteraren på FFC, sedermera minister Lauri Ihalainen, till höger den sovjetiske tolken som visst hette Voitto Talvitie.

 

EU-valet 2009 en ny vändpunkt

Som journalist höll jag mig utanför partiverksamheten, men följde naturligtvis nära skeendet.

Enligt Hbl:s bildtext var jag som 16-åring den genom tiderna yngsta delegaten på en SFP-partidag, den i Pargas 1969. Till vänster Helena Taxell, till höger Annette Liljeström.

SFP:s partidagar har jag ändå deltagit i allt sedan 1969, som 16-åring. De första tio som SU-are, sedan några som parti- eller folktingsanställd, och så 26 som journalist. En enda har jag missat: 1997, då jag måste vara i Bryssel för att kunna inväljas i EFJ-styrelsen. 

Barnbarnen Leevi, då åtta, och Emilia, då fem, hjälpte villigt till i EU-valkampanjen 2009. Observera att mitt kandidatnummer då inte gäller i år!

2009 blev en ny vändpunkt i mitt yrkesliv. Jag kandiderade i valet till Europaparlamentet, och fick över 13.000 röster. Jag blev andre suppleant, och avancerade sommaren 2012 till förstereserv.

Då jag sommaren 2009 erbjöds jobbet som generalsekreterare för Svenska riksdagsguppen, med den uttalade baktanken att jag också skulle kandidera i allmänna val, tackade jag därför ja. Det är inte alla som får en chans att byta jobb vid 56 års ålder.

Under drygt fyra år jobbade jag i riksdagen, och följde på nära håll arbetet i huset: i gruppen, i relation till förvaltningen, i utskotten, i plenum. Som generalsekreterare representerade jag tillsammans med gruppordföranden oss i de regelbundna mötena mellan regeringspartiernas gruppledningar, och deltog i ministergruppens möte varje onsdag morgon där våra ministrar, gruppledaren, partisekreteraren och ministrarnas staber bereder veckans statsrådsärenden.

Jag har också deltagit i två regeringsförhandlingar, vid ombildningen av regeringen Vanhanen II till regeringen Kiviniemi och då regeringen Katainen bildades. Allt detta har gett en unik och nyttig insikt i det politiska arbetet. Jag vet vad det går ut på.

I riksdagsvalet 2011 ställde jag likt flera andra helsingforsare upp i Nylands valkrets, fick närmare 3.000 röster och blev andre suppleant för de tre invalda SFP-arna.  För att som helsingforsare bli invald från Nyland krävdes dock tydligen att man var en rikskändis som Tuija Brax, Lauri Ihalainen och Paula Lehtomäki. Men visst gav också det valet nyttiga politiska erfarenheter.

 

 

Två gamla bekanta ända sedan ungdomspolitikens dagar, Olli Rehn och jag. Mellan oss Rehns finlandssvenska medarbetare Heidi Jern, på min andra sida partisekreterare Johan Johansson.

 

 

  

 

Har du frågor om mig och mitt liv? Mejla mig på bjorn@bjornmansson.fi