Main menu:

Blogg

  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • maj 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011

  • april 2018
    M T O T F L S
    « Mar    
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  

    Vi borde kanske fira en icke-Europadag

    På hemväg från Bryssel skrivs detta på Köpenhamns flygplats Kastrup, där jag har över tre timmar tid mellan SAS-planet från Bryssel och SAS-planet till Helsingfors. Och nu är det senare planet dessutom en och en halv timme försenat, så det blir minst fem timmar.

    Där ser man fördelen med att vi har ett eget Finnair som erbjuder direkta förbindelser ut i Europa och världen. Denna gång var SAS tydligen lite billigare – men mycket, mycket besvärligare och tidsödande. Hela dagen går nu åt till resandet, med start kl. 08.30 från hotellet och beräknad ankomsttid vid hemdörren kl. 20.30 …

    Det är ändå inte skillnaderna i flygförbindelser jag tänkte skriva om nu. I stället vill jag rapportera från resan för SFP:s EU-kandidater till Bryssel sedan i torsdags. Den kulminerade i går med vårt europeiska parti ALDE:s kampanjöppning

    Ett nytt element inför årets EU-parlamentsval är ju att de europeiska partigrupperingarna nominerar s.k. topp- eller spetskandidater för de högsta posterna i unionen: kommissionsordföranden, rådspresidenten (om den beslutar dock regeringscheferna suveränt), parlamentets talman samt kommissionens ansvariga för utrikesrelationer (”utrikesministern”, nu socialisten Lady Ashton) och den ekonomiska politiken (nu vår Olli Rehns ansvar).

    Precis som inom de andra politiska grupperna hade många namn nämnts för det liberaldemokratiska ALDE:s del, bland dem den svenska kommissionären, folkpartisten Cecilia Malmström, och Natos snart avgående generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen, med ett förflutet som liberal dansk statsminister.

    Mycket snabbt visade det sig ändå att de två kandidater som vann mest gehör var Olli Rehn och den förre mångårige statsministern i Belgien, Guy Verhofstadt, som nu är ALDE:s gruppledare i Europaparlamentet. Grovt taget vann Rehn stöd i norra Europa, Verhofstadt i södra. Lämpligt inför det nominerande mötet enades de båda konkurrenterna om att ställa upp som parhästar: Verhofstadt för kommissionsordförandeposten och Rehn för övriga topposter.

    Nomineringsmötet blev därför snarare en manifestation av denna överenskomna enighet än en spännande tillställning. Duon fick nästan 80 procent av de avgivna rösterna, vilket ger den en stark plattform inför valet.

    Hur olika är inte dessa två män – tyvärr alltså ingendera kvinna – men så är förstås meningen att de ska komplettera varandra. Rehn är den lite torra, men ack så kunniga, resonerande politikern som kan substansfrågorna utan och innan, i såväl stort som smått. Han har ju befunnit sig i den ekonomiska krisens absoluta kärna, och en och annan kunde ha blivit ett offer för härdsmälta, men inte Rehn.

    Verhofstadt är däremot – utan att förringa hans sakkunskaper – en gudabenådad, karismatisk talare och folkuppviglare som behärskar retorikens hela färgskala. EU bör t.ex. enligt honom (talet hölls på engelska) inte gripa till f-ordet – f som i federalism, alltså – men nog till f som i funktionalitet.

    Verhofstadt kastade också fram en retorisk tanke: dagen före Europadagen den 9 maj borde vi fira en ”icke-Europadag”, då de nationella gränserna skulle stängas, passkontroll återinföras, tullkontroll – och tullar – likaså, allt studentutbyte skrotas, 28 separata valutor återinföras, europeiska miljönormer avskaffas etc., etc.

    Eller, kort sagt: allt det EU har åstadkommit för att underlätta medborgarnas och företagens vardag och trygga välfärden och livskvaliteten i vår värdsdel skulle skrotas för en dag. Ett och annat litet gränskrig mellan grannländer skulle förstås fullända icke-Europadagen. Diverse nationalister och populister och deras vilseledda väljare skulle förhoppningsvis få sig en tankeställare …

    Nog för att Olli Rehn också kunde. Eller vad sägs om hans recept för ett starkt Europa: EU ska vara stort i de stora frågorna, men smått i de små. Han rev också ner applåder med sin slutvinjett: Guy Verhofstadt och jag kan vara Simon & Garfunkel, som bygger en bridge over troubled water i Europa.

    En dynamisk duo, alltså. Och visst kan vi finländare vara glada över att en landsman finns i den duon!